Lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område

Första paragrafen är  den så kallade portalparagrafen till avtalslagen. Dels framgår att man blir bunden av avtal “avtal ska hållas” och att formen för hur avtal utformas, med några undantag är fri. Det vill säga 2-9 § är dispositiva. Man talar i avtalslagen om löftesprincipen som innebär att anbudsgivaren blir ensidigt bunden av sitt anbud, och när acceptanten godkänt anbudet blir denne bunden till sin accept.  Lex generalis ger företräde för lex specialis. Med detta menar man att specialregler ger företräde till generella regler. 

Fullmakt

Den, som åt annan givit fullmakt att sluta avtal eller eljest företaga rättshandlingar, varder omedelbart berättigad och förpliktad i förhållande till tredje man genom rättshandling, som fullmäktigen inom fullmaktens gränser företager i fullmaktgivarens namn.

Avtalslagen 2 kap. 10 §

Högsta Domstolen uttalade i NJA 2014 s. 978: “Har mellanmannen inte genom sitt uppträdande klargjort sin mening att handla i eget eller i annans namn, måste mellanmannen i allmänhet anses h handlat i eget namn (…) Presumtionen grundar sig på att det vanligaste är att en part handlar för egen räkning. För att presumtionen ska brytas krävs ett klargörande att så inte är fallet.” Med andra ord, den som handlar med en fullmakt måste göra klart att man agerar i annans namn, annars blir man själv avtalspart.

Om rättshandlingars ogiltighet

Man får inte tvinga någon att ingå avtal. Tänk Gudfadern som pressar en person med att antingen hamnar hjärnsubstans eller hans signatur på avtalet. Genom att på detta sättet inge rädsla som  är av högst allvarlig och trängande karaktär så gäller inte ett avtal som blir undertecknat under dessa förhållanden. Även fast Gudfadern i sig inte är avtalspart, utan bara “uppmuntrar” å sin skyddslings vägnar så infaller den så kallade ogiltighetsregeln.

Där den, gent emot vilken en rättshandling företagits, framkallat densamma genom svikligt förledande eller ock insett eller bort inse, att den, som företog rättshandlingen, blivit svikligen förledd därtill av annan, vare rättshandlingen icke gällande mot den förledde.
Har den, gent emot vilken rättshandlingen företogs, svikligen uppgivit eller förtegat omständigheter, som kunna antagas vara av betydelse för rättshandlingen, skall han anses hava därigenom framkallat densamma, såframt det ej visas, att det svikliga förfarandet icke inverkat å rättshandlingen.

Avtalslagen 3 kap. 30 §

För att 30 §  skall vara aktuell skall det vara fråga om ett avsiktligt svek och vilseledande. Man talar om att det ska finnas ett orsakssammanband (kausalitet).  Andra stycket förklarar att de förtvigna omständigheterna ska ha betydelse för rättshandlingen. Man talar om att civilrättsliga sveket motsvarar straffrättens bedrägeri. Sveket kan i vissa fall vara sådan att det kan uppstå skadeståndsskyldighet för den som sviker sin avtalspart.  För att det ska vara tal om svek måste vissa rekvisit vara uppfyllda. Dels ska den upplysningsskyldiga ha kännedom om uppgiften, men även att motparten saknar kännedom om uppgiften.

”För kausalsamband krävs att ifrågavarande person inte skulle ha företagit rättshandlingen, i vart fall inte med det innehållet, om han inte blivit utsatt för aktuellt förledande.”

Adlercreutz Gorton,  Avtalsrätt I (13 u. 2011) s. 263
Stäng meny