Introduktion

Boken Civilrätt, “Malmströms” Civilrätt. Första upplagan kom ut 1910. Numera är den reviderad av Christina Ramberg. Första introduktionen till kursen behandlar kapitel ett i denna bok. Den andra boken som ingår i kursen är Offentlig rätt av Stefan Zetterström och Anna-Sara Lind. Introduktionen behandlar kapitel åtta i denna bok.

I Sverige är det grundlagsskyddat att man ska få bli hörd om man är part i målet. Audi alteram partem, det är latin och betyder att de som är berörda, dvs part i målet skall få bli hörda. Observera att det gäller de som är part i målet, inte någon utomstående tyckare med andra ord. För att förstå varför juridik är så kompicerat kan man läsa i 1 kap 5 § Handelsbalken. “Säljer man tvem ett; gälde skadan åter, [och böte tio daler,] och den behålle godset, som först köpte”. Det betyder att om A säljer en bil till B för en krona och strax därpå passar på att sälja samma bil till C för hundra kronor då blir den som är ägare ett till köpet, dvs B som förblir ägare till köpet. Sedan får C i sin tur kräva pengar från A i efterhand, men bilen förblir alltså i Bs ägo. Ett annat exempel på svår svenska är skuldebrevslagen som är gammal i sig och därmed innehåller svårbegriplig svenska. 

Juridiken innehåller en hel del svåra ord. Vad betyder “objektiv rekvisit”? När man talar om objektiv rekvisit så menar man de faktiska omständigheterna. Jämför med subjektiva rekvisit. Med subjektiva rekvisit menar man då vad var gärningsmannens handlande, dvs vad var hans avsikt eller kunskap. Var hans avsikt att skada någon – då talar man om subjektiva rekvisit. När man talar om rekvisit kan man titta på BrB 3 kap 1 §; rekvisiten där är angreppets beskaffenhet, uppenbart oförsvarligt och omständigheterna i övrigt. 

Andra ord man kommer stöta på är skäligt, omständigheterna i övrigt och/eller “efter en samlad bedömning”. Man talar också om något är i proportion. 

Rättsområden

Den juridiska översikten går igenom en hel del rättsområden, exempelvis några av de som är okända för en lekman är associationsrätt, successionsrätt och processrätt (den som har rätt skall få rätt). Författning, det är bestämmelser om hur ett land ska styras – enligt Nationalencyklopedin – och omfattas av grundlagar, lagar, förordningar och föreskrifter. Man talar om rättshierarkin, och då menar man att en lag står över en förordning och föreskrift (exempelvis). Man kan tänka såhär för att lättare förstå varför; vi säger att en tjänsteman på Försäkringskassan säger att man måste vara trevlig för att få ett bra beslut när någon söker bidrag. Bara för att Försäkringskassan har skrivit en sådan föreskrift så står det inte över Yttrandefrihetslagen, som är en grundlag. enligt YF får man “tycka” vad man vill, dvs man behöver inte vara trevlig för att få ett positivt beslut. Detta är ett förenklat exempel naturligtvis. 

Förarbeten, det kan vara politiker som skriver förarbeten och i dessa kan man läsa om syftet med en lag. De är dock inte bindande, utan mer som en vägledning till hur det var tänkt när man stiftade lagen.  Det finns också något som kallas för SOU, som är Statens Offentliga utredningar. Därtill finns något som heter proposition som skrivs av exempelvis något riksdagsutskott såsom försvarsutskott. 

Grundlagarna:

  • Tryckfrihetsförordningen (1949:105),
  • Successionsordningen (SFS 1810:926)
  • Regeringsformen (1974:152)
  • Yttrandefrihetsgrundlagen (SFS 1991:1469).

Rättspraxis, dessa är ej bindande

Statsrätt

I Regeringsformen (RF) 1974:152 står det hur normgivningsmakten fördelas och hur det ska gå till när föreskrifter utfärdas, 8 kapitlet;

1 § Föreskrifter meddelas av riksdagen genom lag och av regeringen genom förordning. Föreskrifter kan också, efter bemyndigande av riksdagen eller regeringen, meddelas av andra myndigheter än regeringen och av kommuner. 

Ett bemyndigande att meddela föreskrifter ska alltid ges i lag eller förordning. Lag (2010:1408)

De som har eller kan tilldelas rätten att besluta om en ny föreskrift är riksdag (heter då lag), regering (heter då förordning), förvaltningsmyndighet och kommun. Av dessa är riksdagen den som har en särställning och är även hierarkiskt den med “högst valör”. Övriga får hämta sin rätt att föreskriva en förordning genom att de blir delegerade (bemyndigande) av riksdagen. 

Konstitutionella EU-rätten

Att Sverige är med i EU kan man läsa även i grundlagen, 1 kap. 10 § Regeringsform (1974:152);

10 § Sverige är medlem i Europeiska unionen. […]

Stäng meny